Laxlängtan

Både Beiarelva och Saltdalselva har för en tid sedan öppnat för fiske. Beiarelva närmar sig en samlad fångstsvikt på ett ton. Saltdalselva är snart uppe i en samlad vikt av 1,2 ton. Varje dag kollar jag laxbörsen och vattenstånd. Det är verkligen inte bra eftersom resten av dagen består av överanalyseringar och jämförelser av tidigare års fångster och flöden. Tiden går långsamt men om 1 vecka står vi där i älven med spöet i högsta hugg och med allt för stora förväntningar. Under tiden dekar jag ner mig i alla gamla fisketidningar som har någon artikel om flugfiske med tvåhandsspö efter lax och havsöring. Det är inte heller bra eftersom ju mer jag läser desto större blir förvirringen, överanalyseringen och oron över om jag verkligen har tillräckligt med utrustning. Har jag ens rätt utrustning?! Har jag bundit tillräckligt med flugor? Har jag bundit ”rätt”flugor”? Kommer jag överhuvudtaget få ut linan så jag kan fiska med de flugor jag kanske bundit rätt? Tänk om jag inte lyckas få en enda sträckt tafs på 2 veckor?! Herregud! Jag har laxångest redan! Dags att, för 140:e gången läsa den enda artikel som gör mig lugn. ”Sju nycklar för laxen” av Mikael Engström i tidningen Allt om flugfiske nr 3 2014.  http://alltomflugfiske.se/

I samma nummer av tidningen skriver chefredaktören Nicolas Jändel om laxfiskets besatthet. Jag har läst och hört det ett flertal gånger tidigare; Har man en gång fått lax är man fast och fisket efter lax blir snabbt ett beroende, en besatthet och många gånger ren galenskap. I filmen ”Laxfiskare” säger man att ”Laxfiske är ingen vetenskap, det är ett tillstånd”. Jag kan inte annat än att hålla med. Laxfiske gör något med hjärnan och själen, på både gott och ont. Kalla det tillstånd, galenskap eller sjukdom. Hur som helst är det, enligt mig, ett fantastiskt fiske innehållande allt fån längtan, spänning och återhämtning, till frustration och ibland till och med ångest. Hur man orkar gå pool efter pool dag efter dag utan att ens känna en dragning har jag inget bra svar på. Jag vet bara att varje dag är precis lika spännande och full av förväntan som dagen innan. Varje kast tror man att det är nu det händer, det är nu det där efterlängtade draget kommer och tyngden i spöet får adrenalinet att sprudla. Det är märkligt att man aldrig tröttnar. Visst kan man tjurna till och sätta sig i vindskyddet och säga att man aldrig någonsin mer kommer sätta sin fot i  älven och önska att man var hemma och jiggade abborre istället. Tio minuter senare står man ändå i älven igen, lika glad, rofylld och förväntansfull som tidigare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.